På knä i gräset med bilen, i sina fina jeans, med alla nya ord som kommer ur hans lille rosenmun. Han tänker och fixar och donar. Upptäcker nyfiket och lär sig. Testar, ramlar och försöker igen. Min fina fina prins, mamma älskar dig så hjärtat värker.

En lite bättre dag idag

Tog mig samman i morse och det blev en väldigt mysig dag ( läs andra bloggen ) . Har pratat med min barnmorska här och hon ska försöka hjälpa mig att hitta en engelsktalande samtalsterapeut här på plats.

Tusen tack för kommentarer och mail, det värmer något så oerhört att ni finns där.

I mitt stora huvud

Jag funderar så mycket på varför jag fortfarande inte mår bra, varför det går så långsamt framåt.

Den 15 maj vill Bs jobb ha besked om ifall vi vill åka hem i sept eller stanna längre och jag vet att beslutet hänger på mig.

Vår ekonomi är otroligt påverkad av att euron varit så dyr och det stressar mig oerhört. Vårt sparkonto som ska hjälpa oss att få vårt nästa (större) hem har snarare minskat än stigit och jag har ingen koll på alla småutgifter. Det var inte alls så här vi hade tänkt ha det ekonomiskt, vi skulle ju tjäna på att bo här, inte bli fattiga. Så ett krav från Bs sida till det nya kontraktet ska vara att få ut lönen i euro istället för i sek. Det är det första.

Sedan blir jag inte riktigt av med klumpen i magen. Den ständiga oron. Ångesten inför nästa dag. Känslan av otillräcklighet när filuren är så missnöjd och klängig. Rastlösheten över att inte ha tillräckligt med roliga saker inbokade, men samtidigt stressen över att aldrig hinna slutföra saker, och inte minst, att aldrig prioritera vila.

Vilken av mina nya vänner ska jag försöka fördjupa kontakten med? Är det någon idé att försöka eller innebär kulturkrock och språkskillnader för stora hinder? Kommer någon att vilja bli min vän "på riktigt" eller tycker de inte att det är någon idé när jag bara är här tillfälligt? Är väldigt ledsen över att min bästa svenska vän här nere nu flyttat tillbaka till Sverige, och min andra svenska vän och jag har ingen kontakt längre eftersom det bara bröt ner mig att träffa henne. Är så ledsen att det inte fick funka mellan oss.

Har mått ordentligt illa i två dygn nu. Sovit dåligt och varit så stressad. Nej jag är inte gravid (ja jag tog tom ett gravtest, sista tidens kommentarer på min svullna mage gjorde också sitt till misstankarna) jag är bara ur balans. Varför ska det vara så svårt att komma tillbaka?

Vill ju bara känna inför morgondagen: "åh vad härligt, imorgon är en ny dag och jag är så lycklig som får tillbringa den med min fina son. Undrar vad vi ska hitta på imorgon, jag tror vi tar dagen som den kommer!"

Men det känns ljusår bort just nu. Jag mår inte helt bra och det är väl antagligen därför F inte heller mår helt bra.

Nya kuratorn kunde inte heller hjälpa mig. Däremot var hon väldigt snabb att rekommendera oss att flytta hem så att jag kan få ordentlig terapi på plats. Hon tyckte att jag måste göra det för att prioritera min och Fs relation och inte riskera att vi får problem i framtiden. Jag undrar bara hur hon kan ge mig dåligt samvete utan att ens ha lyssnat på hela min historia. Jag tror ju för det första att telefonkontakt skulle räcka mer än väl, eller att jag kanska kan hitta någon hjälp här.

Den stora frågan är, skulle vi bli lyckligare i Sverige??? Usch jag har verkligen ingen aning. Då skulle jag snart börja jobba och det skulle vara kul, att söka nytt jobb och starta om. F hemma med pappa några månader innan han börjar barnomsorg i januari.

Nej, jag vill ge det här en chans till, ett år är för kort. Och att stanna till ungefär juni 2010 är inte att fördubbla tiden, bara att förlänga den lite. Och det känns som att vi är så nära att landa på riktigt nu. Vad behövs för att landningshjulen ska ta i marken tro?

Stimulans

Jag känner verkligen att Filip är totalt understimulerad på dagarna. Jag har noll koll på vad vi ska hitta på, utöver det vi redan gör. Nu när han fyller ett känns det ännu viktigare än tidigare att han faktiskt får lite utmaningar och framför allt ett roligt leksällskap om dagarna. Så nu vill jag ha alla era tips och idéer på vilka aktiviteter och lekar som passar en ettåring.

Det jag redan har tänkt på är detta:

- fortsätt delta i minst en barngrupp/veckan så han får träffa andra barn i samma ålder
- minst en stunds utevistelse varje dag, både vagn och att han själv får traska runt och utforska
- sjunga och ramsa med någon bok
- läsa
- tittut och gömma lekar
- ta med honom i vardagssysslorna så gott det går och låta honom "hjälpa till"
- bygga kojor


Hjäääääälp, behöver idéer på fler saker!! När är det läge att börja rita t.ex.? Vad gör man på förskolor/hos dagmamma i ettårsgrupperna?

Insikter

Ah, just hemkommen från veckans yogapass. Jag satt kvar en extra stund efteråt idag och drack te och tog en kaka. När jag kom hem la jag mig i badet för visst ska man passa på när tillfälle bjuds?! Filip är visserligen inte helt frisk nu men dessutom har han säkerligen en av alla tusentals utvecklingsfaser för han bara gnäller gnäller och gnäller. Om vi inte är ute och far eller han får leka med nya spännande saker och människor hela tiden förstås. Blir lite jobbigt och stressande i längden.

Insikt nr 1: Filip är såå redo för någon form av barnomsorg. Han behöver verkligen träffa andra barn och vuxna och få andra nya utmaningar än vad hemmet kan ge honom. Svår nöt att knäcka dock eftersom jag måste jobba för att han ska ha rätt till barnomsorg här. Och jag får nog svårt att få ett jobb med mina bristande tyskakunskaper. Och svårt att gå en tyskakurs med Filip hemma... suck. Vi funderar. Och hoppas på att få plats på integrationskursen vi sökt till, de har nämligen barnpassning.

Insikt nr 2: Jag håller på att ta in hårda fakta. Ibland är det bra att ha en coach som säger det man inte vill höra men som är ack så sant. Igår sa min Sissi några väl valda och hon har såå rätt: "du blir ju arg när andra inte faller in i mönstrena!". Ajajaj vad det svider. Och vad jag skäms. Att jag kan bli arg för att en patient försämras istället för förbättras(inte på patienten utan bara mer stressad för att jag inte kan uträtta mirakel), eller arg på en familjemedlem som råkat bli sjuk lagom till t.ex. en resa så att hela familjen får stanna hemma (mamma, minns du?), eller vansinnig om Filip har en kinkig dag när jag planerat att vi ska ha en mysdag. Osv. Could go on forever. Helt klart något som ska raderas bort, och jag ska bli den coola flexibla mamman/sjuksköterskan/barnmorskan/Helena jag vill bli.

Insikt nr 3: De stora energikrävande känslorna som jag borde ha haft för Filip, har jag haft för min förlossningsupplevelse. Och har fortfarande till viss del. Någon som hängde med? Förstår ju knappt själv vad jag menar. Men ett försök till förklaring; jag har ältat och funderat på och gått igenom min förlossning om och om igen. Jag hade laddat så oerhört och det blev så stort så stort så jag kunde inte alls hantera det faktum att jag själv hade fött barn. Och att det gick så himla himla bra. Jag får fortfarande rysningar och gåshud när jag hör att någon snart ska ha en bebis. Jag skulle kunna sätta mig på en stol utanför någon BB avdelning och bara titta på alla stora magar som går in och alla lyckliga föräldrar som kommer ut med sin nya familjemedlem. Förknippat med det största i mitt liv, den största prestationen och det finaste omhändertagandet. Och finaste finaste Filip, som är bara vår.
Jag vill iofs inte sluta älta det, men jag inser att jag måste. Den energin och de stormande lyckliga känslorna ska nu läggas, allihopa, på Filip. Nästa gång, nästa barn, då får jag tänka bebis och förlossning igen. Men tills dess, so long BB.

Temperament

Okej, let´s face facts. F är en riktigt högljudd kille. Ibland är det glada tillrop och tjut men ofta är det gnäll i olika decibel. Vi har pratat med några läkare om hans ledsenhet och ilska när vi ändå sökt för andra saker, men efter undersökning av F har ingen tyckt att det är något att bry sig om. Han är ju en så pigg kille som växer och utvecklas precis som han ska. Så då är det väl helt enkelt så att vi har fått en grabb med humör och temperament. F är en kille som vet när han inte har roligt och han ser då till att snabbt få hjälp därifrån. Han har stora krav på sin tillvaro och vill ha nya spännande saker konstant. Att sitta och pula med en och samma sak längre än några minuter är definitivt ingenting för vår prins. Han kan alltid hitta något roligare någon annan stans. Och såklart har det varit grymt frustrerande för honom att komma på att han själv måste lära sig att ta sig dit han vill, och då har han vrålat. För smart och bekväm är han, och helt enkelt inte ett dugg intresserad av att kämpa om han kan slippa.

Jag väljer nu att se på F:s gnäll så här så får vi se om det blir lättare att hantera. Jag har inte velat utesluta sjukdom/smärta/annat obehag hittills för han har varit så liten och inte kunnat kommunicera tillräckligt bra. Jag har varit superrädd att missa någon ohälsa hos honom. Men just nu tycker jag mig kunna vara ganska säker på att det inte handlar om sjukdom/smärta utan om frustration och vilja. Han är dessutom alltid avledbar och det skulle han ju inte vara om han t.ex. hade ont någonstans.

Jag tror att det är tufft att ha ett barn med F:s temperament, och jag tror att vi kommer att få massor av härliga utmaningar i framtiden. Men jag har hellre ett barn med vilja och envishet än en grönsak som bara ligger. I dagens samhälle behöver man veta vad man vill för att ta sig någonstans, så jag tänker uppmuntra min son att ta för sig av livet.

Jag ser mycket av mig själv i min son. Som min käre man brukar säga "what goes around comes around". Undrar vad han menar med det... ;-)